Min förlossning med Selma

Jag kan börja med att säga att allting inför denna förlossningen har varit så annorlunda, inför min första förlossning som ni kan läsa om HÄR så hade jag en helt annan nervositet, jag skulle föda för första gången, jag var i Usa och det var mycket tankar. Jag laddae verkligen upp ordentligt, lusläste allt, såg dokumentärer och förberedde mig mentalt på alla sätt för att få en så bra upplevelse så möjligt. Inför denna förlossningen tänkte jag mest praktiskt, var kommer Frans vara, hur ska han reagera när vi kommer hem med en bebis, ska vi sova kvar på sjukhuset och ge det en natt eller ska vi åka direkt till Frans, hur ska vi sova.. Ja ni förstår. Helt andra tankar.

För mig är att föda ”a mental game” det handlar så mycket om min hjärna tycker jag än kroppen, kroppen vet vad den ska göra och gör det åt dig. Alla förlossningar är olika, alla kroppar är olika, alla har vi olika rädslor men en sak har vi alla gemensamt, vissa saker kan vi inte kontrollera. SÅ, vad är det enda vi kan påverka? Jo, dig själv, ditt eget mindset, dina tankar, ditt lugn och din andning, det kan ingen annan göra åt dig. Ta itu med dina rädslor och red ut dom. Vad är det exakt du är rädd för? Kan du göra något åt det? Gå på kurser? Ha med en doula? Jag hade en doula vid min första förlossning, det var magiskt. Vad vi alla vet är i allafall att förlossningen drar igång av ämnet oxytocin och det är allt annat än stress och när våra kroppar ställer in sig på stress så kör det mesta ihop sig, det kan stanna upp.  Men, med massa av kärlekshormonet oxytocin brukar en förlossning flyta på och det enda vi kan göra är att andas… och hänga med. Vilket jag ville göra båda gångerna, låta kroppen gör det den är menad att göra och inte störa den med varken onödig stress eller smärtlindring till den mån det går. Jag tänker att om det är något vi kvinnor kan – så är det att föda barn! Så, denna gången var jag bara peppad på att få göra det igen men lite fundersam kring hur det skulle starta denna gången…  Men, jag kan i alla fall tala om att min hjärna även denna gången styrde mycket av förlossningen, ni kommer förstå varför längre ner.

Mycket riktigt var det väldigt diffust kring hur förlossningen skulle starta, första barnet var det så självklart på ett sätt till slut, slempropp gick, vatten gick och värkarna kom igång. Denna gången, slemproppen släppte i omgångar en vecka innan, inget vatten gick och värkarna kändes helt annorlunda så. Jag hade ont en massa förvärkar denna gången och trodde att det kunde vara på g flera gånger.. Låt mig berätta hur det gick till..

13/7 3 dagar innan due date vi befinner oss i Eskilstuna hos mina föräldrar, lämnar frans 5.45 för att 06.00 sätter sig J och jag i bilen för att J ska träna på Aspudden i Stockholm och jag skulle till barnmorskan 15.00. Jag hade valt BB sthlm som sjukhus men var öppen för att hamna i både S-tälje om vi skulle vara ute på vägarna (eller om de vore fullt) eller i Eskilstuna om vi hade varit där när det hände. När vi sätter oss i bilen är jag på dåligt humör, så trött och irriterad men har ändå sovit gott. Vi slår på Alessos sommarprat och jag får sådana härliga nostalgikänslor i kroppen, i sommarpratet tar han mig tillbaka till min ungdom på något vis, alla dessa låtar jag dansat och festat till ger mig så bra känslor och plötsligt så börjar det vid 06.30 krampa i livmodern under ca 1 min varje kvart. Jag säger inget till J men han märker att jag är på bra humör och att jag är exalterad över all bra musik i sommarpratet. Vid 07.40 ska J kliva ur bilen och jag säger att jag har haft små värkar varje kvart i 40 minuter men att det kanske inte är något så för att jag haft så himla mycket förvärkar i typ 2 veckor innan som avtagit så jag var osäker på om det var på riktigt men dom var dock lite intensivare än tidigare. Jag säger till J att jag sitter kvar i bilen medan han tränar istället för att åka in till stan. J tränar och jag lägger mig i bilen och vilar, slumrar till, vaknar varje kvart av en ny värk. Dom är inte så smärtsamma men dom känns. Jag tänker att jag ska till BM klockan 15.00 och att då får hon tusan ta en titt ifall jag börjat öppna mig, ifall något kanske kan vara på g? Det måste nästan det tänker jag men är osäker trots att det ibland är 10 minuter emellan värkarna…

Här sitter jag i bilen..

J är klar med träningen och värkarna fortsätter varje kvart, jag ringer förlossningen och berättar läget och dom säger att jag ska leva på som vanligt under dagen för att det kanske kan vara på g och ifall det blir intensivare skulle jag höra av mig men dom sa också att jag kunde fråga BM ifall hon kunde kika hur läget ser ut. Dagen går, J och jag går och äter lunch med vänner, vi kollar heltäckningsmattor och när klockan slår strax innan 14.15 går vi till BM, en timme tidigare men vi tänkte att esch, vi kan vänta där. Jag har fortfarande värkar varje kvart och har haft det sedan 07.00 ca. När vi kommer till BM så får jag komma in tidigt och när jag kliver in där i min klänning och lägger mig på britsen för att bli undersökt så rinner tårarna ner för mina kinder och J frågar ”Sanne, har du ont?” varpå jag svarar att jag just fin en sån SJUTK smärtsam värk. Jajemen, min kropp slappnade nog av när jag klev in till BM som jag tycker så mycket om. Denna värken gjorde ont!! Hon tittar mig, 2-3 cm öppen och hon berättar att min kropp står och väger, ska vi köra ska vi inte köra. Hon gör en liten lätt hinnsvepning och säger ”åk till lgh i Stockholm, ta ett par timmar där och se om det händer något annars får du åka förbi Södertälje påväg hem till Eskilstuna och be om en sovdos så du får sova för du har ju värkar som är smärtsamma” sagt och gjort, ringer hem till mamma och pappa som har Frans och säger att vi kanske kommer senare, vi får se, det beror på läget. Kommer till lägenheten och det är sista dagen vi har lägenheten möblerad, vårt flyttlass ska gå 08.00 morgonen efter. I lägenheten tar jag två alvedon och sätter mig i badet, jag tror inte att jag ska föda den här dagen. Värkarna börjar bli mer oregelbundna och jag blir less, irriterad och hungrig. J går och köper Joe & the juice och i väntan ligger jag i sängen och tar värkar som är lite oregelbundna men som gör SÅ ont. Jag ligger där och halvt gråter lite och är inte på bra humör alls, ska jag behöva ha såhär ont ifall det ändå inte ska dra igång? Ska jag åka till Eskilstuna med dom här smärtorna? Varför sätter de inte igång på riktigt?

Här står jag i badrummet innan jag hoppade i badet..

Här låg jag och hade det ont…

Vi äter mat och sedan säger jag till J att jag är så less på detta, förvärkar hit och dit, när är det på g? Jag bestämmer mig för att ge det en sista chans innan vi förmodligen skulle åka till Eskilstuna (det är alltså min tanke) hoppar ner i badet och J sitter på toalettstolen. Plötsligt säger jag till J ”Nu får jag skärpa till mig!!! Vi kanske ska ha en bebis i natt och här sitter jag och surar, nu får jag ju peppa till. Vi kanske faktiskt ska få träffa vår dotter snart och jag sitter här och är så sur” Vi båda börjar plötsligt gråta av tanken av att hon snart är här och jag bestämmer mig för att peppa igång ”Jacob visst är jag gjord för detta? visst klarar jag detta?” Och vips så drar värkarna igång. Klockan är här runt 19 och jag sitter och tar onda värkar i badet och klockar, J säger plötsligt ”Sanne, det är 4 minuter mellan värkarna nu vi borde åka in” Borde vi funderar jag på…

19.30 ringer J förlossningen och säger att värkarna är 4 minuter emellan och rättså smärtsamma men hanterbara, dom säger att jag ska komma in och undersökas eftersom jag också är omföderska. Vi packar ihop och åker in, i bilen avtar värkarna lite och jag tänker att vi kommer bli hemskickade. Svänger in på parkeringen och då får jag en värk, YES tänker jag fortfarande helt förvirrad över ifall det ens är på g. Väl inne är det suuuperlugnt, vi får först en barnmorska som går igenom all praktisk information och så kopplar hon på en CTG, värkarna avtar…. Hon säger åt mig att det är vanligt för att man blir lite stressad så jag ber J mig min telefon för att koppla bort, jag låg och kikade instagram och funderade över annat och vips så kom värkarna igång igen. YES! Snacka om att min hjärna styr min kropp. Stressen fungerar inte bra på mig.

Här åker vi in..

I hissen på BB Sthlm

21.00 jag blir undersökt av barnmorskan som är där, 4-5 cm öppen, jag får stanna. Hurra! Jag har ont av värkarna men inte så. Min tidigare förlossning satt värkarna mycket i ryggen men denna gången ingenting alls, det är helt annorlunda känsla här är det verkligen som kraftig värk i livmodern. Jag är förvirrad ändå över när bebis ska komma? I mitt huvud tänker jag här ”ja men vi blir väl kvar här i natt så kanske det drar igång i morgon bitti igen” jag är fortfarande inte helt säker på att det liksom är helt igång eftersom jag också hört om omföderskor som är öppna typ 4 cm i flera veckor.

Denna bilden skickade jag till nära och kära och berättade att jag iaf fick stanna.

Sista magbilden

21.30, 2 nya barnmorskor kommer in, Ellinor och Clara. Så himla underbara!! Jag får feeling direkt och älskar dom haha. Jag kände mig trygg. Jag frågar Ellinor ”hur länge stannar ni?” ”till sju i morgon bitti” svarar hon och jag säger ”hoppas bebis har kommit då” ”Oj, ja säger hon” hehe. Hon visste nog mer än jag. Ellinor frågar mig vad jag mår bra av att göra, jag säger att jag vill bada direkt, älskar att bada och jag tycker det är sån ljuvlig smärtlindring. Jag hoppar ner i badet och badar och tar värkar och pratar med barnmorskorna om allt mellan himmel och jord. 21.45 säger Ellinor att hon vill kolla mig, jag kliver ur badet sätter mig på en sån pall man kan föda på och hon säger ”oj, du är 8-9 cm öppen!” jag och J kollar på varandra och fattar INGENTING. Redan? J säger att han tänkte ”gud vad skönt, detta tar inte så lång tid och hon verkar inte ha särskilt ont” Jag hade ju ont men inte sådär ont som senast, jag jämförde ju bara allt med senast och Jacob också, då tog allt längre tid och jag var helt borta av smärtan när jag badade. Jag sov mellan värkarna då. Nu var jag helt pigg och klarvaken.

Jag får testa lustgas i badkaret och ligger och suger in den medan jag badar och har svinroligt med barnmorskorna och J, jag skrattar och härjar och får några skrattanfall. Dom frågar mig ”vill du ge lilltjejen k-vitamin spruta när hon kommer” och jag brister ut i gapskratt och kan inte sluta tills jag får ur mig ”nej nej neeeej, ni kan inte ge henne covid 19 spruta” och dom börjar skratta. Vet inte vad jag fick allt ifrån men lustgasen i badkaret var en vinnande kombo för mig. Så fort jag kände en värk var på g drog jag in så försvann dom värsta topparna. Jag låg även här och yrade om att jag inte ville föda 13e, jag är ju så mycket för siffror och det kändes inget bra men Ellinor sa att det nog skulle bli en bebis den 13e… suck kände jag haha. Jag är verkligen så besatt av siffror! 23.00 10 cm öppen dom frågar mig om jag vill föda i badkaret och att ifall jag vill det får jag absolut inte resa på mig när huvudet är ute, jag blir lite fundersam över just den grejen att jag liksom ska få lite panikkänslor av att se huvudet ute och börja tänka på ifall hon andas eller inte så jag väljer att kliva upp. Jag kliver ur badet runt 23.15 ca. Krystvärkarna är inte nära känner jag, det är inte något som känns som att jag ska krysta än. Jag får gå upp och gå lite med gåstolen, såhär såg det ut… Det kändes bra att hänga såhär =) Vet inte varför jag hade en sopptunna under mig haha?

Sedan ber Ellinor mig ställa mig på alla fyra på sängen för att få bebis att komma lite och få igång krystvärkarna, här säger Ellinor att jag börjar blöda lite och vill sätta på EKG på bebis huvud men att hon isåfall måste ta vattnet först. Hon ber mig släppa lustgasen för att jag ska kunna ta instruktioner bättre och 23.52 sticker hon hål på vattnet och här kommer brutala krystvärkar igång och jag blir som ett djur. Jag försöker ta mig ut från sängen och ur min egen kropp för att trycket är så kraftigt, jag skulle beskriva det som när man kaskadspyr och inte kan stoppa det, så kändes det fastän med helt annan intensitet och smärta förstås och både sköterskan och J försöker hålla mig kvar på sängen på den vänstra sidan för jag brölar och kravlar och ålar som en tok pga trycket. Ellinor säger åt mig att lägga mig på sidan, 23.55 börjar jag aktivt krysta och när Ellinor säger ”nu kommer huvudet, håll emot” tar jag typ nacksving på Jacob och drar honom i håret för att trycka någon annanstans än ”där nere” där jag bara skulle hålla emot och inte trycka fastän det var det enda jag ville så jag fokuserar på att trycka på honom (ja, han tänker ”AAAJ SANNE DET GÖR SVINONT” men vågar inte säga det hehe) och 00.00 är hon ute, på tre krystvärkar och jag krystade i 5 minuter. Det var en 5 minuters lång krystvärk som var så intensiv så jag vet inte vad jag ska säga. Jag var i chock när hon kom ut, hur var hon redan ute? Jag hade knappt fattat att hon skulle komma denna dagen. Jag var också chockad över att det inte gjorde ondare, jag väntade hela förlossningen ”på det där värsta” men det kom aldrig denna gången..Jag tyckte även denna gången att värkarna i magen gjorde ondare än själva krystandet. Det är så sjukt att man kan känna så, nu i efterhand. Hur gör det inte ondare att krysta ut ett barn? Kvinnokroppen är otroligt bra designad.

Selma kom till jorden 00.00 den 14e Juli (HURRA!) och vägde 3220 g och var 50 cm lång. Detta är dagen då vår lilla familj blev komplett. Lilla älskade Selma, vår dotter.

Jag blir undersökt och fick en rispa, tackar för den. En grad 1 bristning. Senast sydde dom en del och jag hade ont från stygnen i 2-3 veckor trots en grad 2 bristning, denna gången var återhämtningen något helt annat vilket varit så tacksamt när man har en 2 åring hemma som kräver lite av en. Så himla glad för att jag mådde så bra i kroppen direkt efter <3 Alltså tack Ellinor och Clara, ni var sådana hjältar. Jag är så tacksam över svensk förlossningsvård, tiden innan, tiden efter, hur barnmorskorna jobbar och mycket mer. Tack!!! Vilket jobb ni barnmorskor gör. Ni är otroliga! Vill även tacka J och lustgasen haha. Allting har varit lättare som omföderska för mig, amningen har också flutit på så bra, senast hade jag ont i 6 veckor. Så tacksam är jag.

Vi sov sedan på BB, eller J sov och jag låg och stirrade på Selma både orolig för hur jag skulle kunna sova bredvid henne men också hög på adrenalin.

Dagen efter vi sovit på BB åkte vi till lilleman, här lämnar vi BB så nervösa för första mötet. Vi tog bilen med en 12 h gammal Selma till Eskilstuna för att träffa storbror Frans.

Första mötet med lillasyster.

Selma hade med sig en present till Frans, det var uppskattat och han har tagit det så mycket bättre än jag hade väntat mig, som jag har tänkt på detta och oroat mig. Jag har verkligen haft ångest i perioder över hur det skulle bli men han har varit en så fin storebror och är så överbeskyddande. Här är vi ett par dagar senare. Och ja, givetvis flyttade vi in i huset den 15e, visst ska alltid bebisar tajma allt så bra. Min BM sa tidigt ”du vet att hon kommer komma när ni flyttar in va?” Men det ordnade sig, det med..

 

 

 

13 reaktioner på “Min förlossning med Selma”

  • Johanna skriver:

    Så fint! Kvinnokroppen är power!!

    • Hanna skriver:

      Häftigt, bra jobbat!!
      Vad roligt att du också hade Clara 😀 Hon är verkligen fantastisk! Jag födde några månader innan dig med akut kejsarsnitt.

  • Malin skriver:

    Så härligt att läsa. Galet lik min andra förlossning också. Jag hann vara på förlossningen 30 min och sedan gick vattnet samtidigt som de mastodont onda krystvärkarna kom direkt som du beskriver. Känner igen det enormt! Min lilleman är sedan ute på EN ENDA 3 min lång krystvärk. Fantastiska kvinnokropp alltså!!
    Stort grattis till liten söt Selma!

  • Maria skriver:

    Fina du! Tack för en fantastisk berättelse! Du är en sån inspiration för mig❤💕

  • Camilla skriver:

    Wow så häftigt! ♥️ Väldigt lik min andra förlossning. Kroppen vet vad den ska göra, man är lugnare, jag blundade o gick in i värkarna, följde med på ett annat sätt än med första. Hann precis in på rummet efter ett snabbt bad, en krystvärk, barnmorskan hann inte ens få på sig handskarna, ett andetag i lustgasen, sen plopp! Jag kan föda 6 barn till om det ska vara så här lätt sa jag till min man 😂🙏🏻 Fantastisk upplevelse!

  • Moa skriver:

    Så kul att läsa! Kvinnokroppen är magisk. Min andra förlossning var lika snabb och ”enkel”. Klart det gör som in i bängen ont, men det var definitivt lättare andra gången.
    Att jag sen inte ens hann in till förlossningen utan födde vår son hemma i badrummet, 54 minuter efter att vattnet gick och 50 minuter efter första värk, spelar mindre roll, har ändå bara positiva känslor av andra förlossningen jämfört med den första.

  • Natasha skriver:

    Jag började typ gråta när jag läste, tack för att du delar med dig🥰 önskar er fina lilla familj all lycka i framtiden ❤️

  • Mikaela H skriver:

    Födde min andra för två veckor sedan. Med första kände jag inte krystvärkarna för epiduralen, men denna gången hann jag inte få epidural och har beskrivit krystvärkarna precis som du gör – verkligen som att man kaskadspyr, en kraft som inte går att stoppa! Och barnmorskorna säger ”nu får du inte krysta”🙈

  • Ida skriver:

    Födde min Selma i onsdags förra veckan, men med en planerad tid för igångsättning nu på onsdag 2/9.
    Så inspirerad av dig och all fokus på kroppen, lugnet och låta lugnet ta över gjorde att jag tog alla värkar och krystvärkar så bra. Släppte lustgasen som förra gången (med min snart 2-åriga Saga) hjälpte mig genom krystfasen, innan dess då jag tyckte den gjorde mig dåsig, och jäklar vad bra det gick! Lät min andning och kropp göra jobbet och ut kom hon.💕 liten men naggande god! Tack för all inspiration!

  • Linnéa skriver:

    💕💕

  • Wilma skriver:

    Så kul, är verkligen en glädjens tid

  • Malin skriver:

    Wow! Förlossningar är det coolaste jag vet, jag var redan innan min första förlossning peppad på den men nu efteråt så kan jag inte tänka mig något häftigare. Älskar att lösa andras historier och längtar tills bebis nummer två är på väg!

  • Carina skriver:

    Kul att läsa andras förlossningshistorier

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.