Visar inlägg från "baby-2018"

Grattis Frans på din 2 månadersdag. Nu känns det som att vi börjar känna vår lilla kille litegrann, han får mer och mer personlighet och jag minns knappt hur livet var innan han kom, konstigt nog. Han är en så naturlig del av vårt liv och jag har inte varit från honom mer än 30 minuter, är så himla kär i den här lilla killen.

Så vem är lille Frans just nu? En mestadels nöjd kille som är med mig överallt verkligen och det har gått väldigt bra. För tillfället skrattar han och pratar för fullt, han ligger och testar sig fram med nya konstiga ljud. Han är hittills en väldigt lugn personlighet, han blir sällan arg och verkar väldigt chill. Han älskar närhet och han vill gärna ligga på mig, inte på rygg utan på mage på mig som en liten groda. Han har fått stora blåa ögon och hans hår börjar bli ljusare.

Och hur är hans rutiner just nu? Vi lägger honom 21 på kvällarna i sitt babynest i sin säng och så sover han till 00 (kan diffa 5 minuter haha) punktlig som sin far och då ammar jag honom ordentligt så vaknar han igen vid 04-05 och så ammar jag honom igen så somnar han om sedan vaknar han 07 och vill upp, han vägrar ligga kvar i sängen eller i sovrummet, han ska ut i vardagsrummet och gunga i babysittern, sedan somnar han om igen ihop med mig i någon timme men 07.00 ska han vara i det ljusa vardagsrummet! På nätterna när han vaknar gnyr han och så plockar jag upp honom och halvsover / ammar i sängen sedan lägger jag tillbaka honom och han somnar alltid om, han har aldrig velat vara vaken på natten, det är vi tacksamma för <3 När han gråter låter det som han säger ”neej neej neej” och när han blir sur åker hans lilla läpp fram, precis som när jag var liten.

Han skriker inte ofta utan gnyr eller gråter tills man plockar upp honom, han låter lite som en get när han gnäller haha. Han är en hungrig kille som på dagarna äter med 1,5 timmes mellanrum som tur är så behöver han inte längre äta så ofta på nätterna men på dagarna går det aldrig mer än 2 timmar. Hungrig!!  Han är riktigt engagerad när han äter, låter och bökar, det ser verkligen ut som han njuter vissa gånger när jag ammar honom! Han äter dock alltid bara från ena bröstet tills han blir mätt och när jag försöker amma honom på andra är han klar. Vissa gånger somnar han när han äter så killar jag honom under fötterna för att jag inte vill att han ska få det som vana. Han är extremt snuttig och har han inte nappen när han är sådär supersnuttig blir han grinig, jag vet inte hur många gånger om dagen han spottar ut den och jag petar i den. Om han inte får tag i den så snuttar han på sina händer och det låter verkligen från andra sidan lägenheten haha! Han har alltid händerna knutna och det ser ut som han är konstant redo att fightas!

Han är väldigt satt och stadig, verkar vara väldigt stark och det är nog efter sin far haha. Han varvar dagarna i vagnen, i våra famnar (eller vänners / familj) eller så ligger han på babygymmet och tittar på sig själv i en liten spegel eller så gungar han i babysittern. Han älskar att ligga i blöja mitt på sängen och sova på dagarna när jag har balkongdörrarna öppna.

När han ligger på rygg har han alltid benen över marken, måste vara sjukt jobbigt för magen och har nu lyckats vända sig 2 gånger från mage till rygg men han verkar inte förstå hur man gör utan det var nog bara tur. Han gillar att bli bytt på och ligger oftast och skrattar då. Att bada är fortfarande inte en favorit men nu blir han inte längre ledsen utan verkar tycka mer och mer om det.

Han har strl 62 men tror typ att han växer ut det snart, idag satte jag på han en dräkt som var för 3-6 månader och den satt bra? Var ska detta sluta! Han är rätt tung att bära runt på ska jag tala om! När jag idag talat om för folk som frågat att han är 2 månader har dom tyckt att han är rätt stor. Jag vet inte riktigt men han verkar i alla fall inte liten.

Vi ser fram emot att se dig utvecklas lille killen. Hittills har han inte varit otröstlig men jag väntar på det, snart kommer det ju säkert och det vet jag kommer bli jobbigt och vara hjärtskärande men det hör väl till.. <3 So far so good little buddy.

Igår har Frans funnits hos oss i 6 veckor, det var 6 veckor sedan han tog sitt första lilla andetag i Buffalo. På ett sätt känns det som det har gått jättefort men på ett annat sätt känns det som att tiden före aldrig funnits. När jag tittade på senaste avsnittet av Playmakers och såg mig själv gravid, i Buffalo känns det så overkligt och som att det inte är jag. Jag minns inte hur det var att vara gravid riktigt, jag var verkligen i en liten bubbla som inte någon kunde ta mig från, graviditeten för mig var en enda stor mysig bubbla, har aldrig känt mig så harmonisk. J frågade mig om jag minns hur det kändes att föda och jag skulle inte kunna förklara hur det känns att få värkar, så konstigt hur kroppen fungerar, det är verkligen glömt.

Så hur har dessa 6 veckor varit? Omtumlande, kärleksfulla på en ny nivå, mysiga och så meningsfulla på något sätt, allt numera känns så meningsfullt och varje dag känner jag mig fylld med kärlek och styrka på något sätt. Mammakänslorna växte nog inte fram precis direkt när han kom men efter ett par dagar föll allt på plats och jag kunde inte tänka mig ett liv utan den här lilla människan som jag är så rädd om <3 Hans lilla håriga, gulliga huvud kommer jag alltid att minnas. När han ligger på mitt bröst och bökar runt med sitt lilla huvud och gosar under min haka är det mysigaste som finns.

Första 2 veckorna var mysiga men tuffa, omställningen var så himla stor och jag kände mig som en nybörjare (vilket jag är) och så kände jag mig svag och trött, kroppen var sliten och hormonerna var överallt. Efter 3 veckor tycker jag det började ordna upp sig både fysiskt och mentalt, jag kunde börja gå på promenader, Frans var med oss och åt lunch och middag ute, han var med och handlade, vi flög hem och vi lärde känna honom lite mer. Sedan vi kom till Sverige har det flutit på så himla bra, han är en lugn lite bebis som blir ledsen när han är hungrig. Han gnyr som en liten get på nätterna när han vill äta och vaknar 2-3 gånger per natt. Han är hittills ganska lätt att läsa men det kommer ju komma faser med tiden som vi inte förstår oss på.

Han känns som en liten buddha, han är nöjd för det mesta och ser så avslappnad ut mest hela tiden! Han säger direkt ifrån när det är något och jag undrar verkligen vad det är för en liten person, vad han kommer ha för personlighet. Både jag och J var lugna som barn har vi fått höra och det känns hittills som han tagit efter. Jag tycker att jag och J fått ordning på vardagen med en liten bebis väldigt bra, vi hjälps åt och vi / mest jag har med honom överallt, på möten, på lunch, på promenader och mycket annat. Jag försöker bara se till att ge honom mat när han vill det så brukar det ordna sig. Ja och ha med nappar.. annars kan han bli sur, han är så enormt snuttig. Han känns stark och stabil för att vara så liten och var stark i nacken tidigt. Fysiken kommer nog från hans far, motoriken från mig kanske haha!

Ja den här lilla hungriga killen med tuppkamm, en liten smilegrop och stora ögon har verkligen tagit oss med storm och verkligen gett oss perspektiv på livet, allt oviktigt känns verkligen OVIKTIGT nu och livet innan honom känns som ett helt annat kapitel, vilket det var. Jag och J är helt kära i honom och ser så fram emot att se honom utvecklas och bli större även fast jag för första gången i mitt liv tar en dag i taget, jag känner mig så i nuet och det är inte likt mig, jag jagar alltid och tittar alltid framåt men för första gången i mitt liv är det bara här och nu som räknas <3 Så befriande!

I morgon har det gått 5 veckor sedan Frans föddes. Jag tycker att man pratar så himla mycket om förlossningen men ingenting om återhämtningen, jag hade funderat lite över hur min kropp skulle må efter förlossningen men kunde inte föreställa mig riktigt för att jag inte läst eller hört så mycket om det alls, sedan är det ju också så individuellt allting så det går inte att jämföra men ändå, förlossningen hade jag tänkt massor på.

Precis efter att jag hade fött kunde jag ju knappt gå, tack och lov så var alla nyförlösta tvungna att åka rullstol på sjukhuset så jag behövde inte tänka på det. Trots att det enda jag fokuserade på var vår lilla bebis så minns jag att när jag skulle ta mig från sjukhussängen till toaletten tänkte jag ”hur ska detta sluta?” För att jag hade verkligen svårt att gå, allting var ju så uttänjt och så var jag så himla svullen och jag blödde massor och kände mig svag och yr men ändå sjukt stark som krigat så hårt! Det var verkligen den största fysiska utmaningen jag någonsin kunde tänka mig.

När vi fick åka hem, 2 dagar efter så sa min barnmorska åt mig att jag skulle vara sängliggandes så mycket det gick och bara fokusera på amningen och det var det bästa rådet jag kunde få och jag är så himla glad att jag tog det på allvar och lyssnade för kroppen behöver verkligen återhämtas och det gör den genom att vila, vila och åter igen vila. Vi hade J’s föräldrar hos oss första 12 dagarna och vi fick massor med avlastning, jag gick bara mellan soffan, toaletten och sängen i princip. Redan efter att par dagar så hade svullnaden gått ner, jag åt smärtstillande med något medel i som tog bort svullnad, jag använde ”isbindor” första 2 dagarna, det var bindor som man vred om så blev dom kalla, också för att få ner svullanden, jag hade en bedövningsspray som jag bara använde första dagen då jag var orolig att jag inte skulle känna vad jag gjorde och jag ville inte överanstränga kroppen och så åt jag tabletter som skulle göra mig mindre hård i magen för att våga gå på toaletten när jag var redo.

Allting var väldigt läskigt efteråt tyckte jag. Mina magmuskler var så svaga och jag hade svårt att ta mig ur sängen utan J’s hjälp och min kropp var så pass svag att jag hade svårt att ta mig upp på nätterna och amma lillen, jag var konstant rädd för att det skulle göra ont så att jag vågade inte röra mig hastigt.

Efter en vecka kändes kroppen betydligt bättre, jag var fortfarande sliten men märkte verkligen hur det hjälpte att vila. Efter 9 dagar slutade jag med smärtstillande och hade inte längre ont vilket jag var så glad över. Men man är så skör första 2 veckorna efter en förlossning, känslorna är överallt, brösten gjorde ont utav amningen (fällde både en och två tårar) kroppen är svag, man blöder en hel del och byter man inte blöja så byter man binda. Det är så himla mycket att tänka på och man bara längtar efter att känna sig ”vanlig” igen.

2 veckor efter kändes det ännu lite bättre och vecka 3 när jag var på kontroll hos min barnmorska så kände jag mig väldigt bra. I vanliga fall går man på en kontroll för att se så man läker som man ska men eftersom vi skulle åka till Sverige fick jag komma in efter 3 veckor och så ska jag gå på en till kontroll här i Sverige när jag skrivit in mig! Barnmorskan sa att jag läkte precis som jag skulle och att allt nästan var helt återställt. Hon sa att vid 6 veckor kommer det garanterat vara som det ska  och jag blev så himla glad <3 Hon kände på mina magmuskler och dom hade bara separerats ytterst lite, 1-2 cm vid naveln annars ingenting och hon trodde det skulle ha gått ihop till nästa kontroll. Hon var stolt över mig som verkligen vilat, hon trodde nog inte jag skulle vara så bra på det, jag är ju oftast så pigg och alert men tro mig, första 2 veckorna var jag inte det. Man får dock inte glömma att bara för att det ser ut som det läker bra på utsidan så är det ju mycket som ska läka inuti kroppen så man måste verkligen ge återhämtningen tid och vara snäll mot sig själv.

Nu har det gått 5 veckor i morgon och det känns som jag aldrig har fött barn?! Det är så konstigt. Jag minns heller inte hur det kändes eller hur värkarna kändes?! Haha. Jag lever verkligen som vanligt och kan inte förstå hur jag kunde få ut den där lille krabaten! Jag kan inte ens förstå att jag varit gravid, jag har typ glömt bort det. Jag har nog bara fullt upp med Frans och hur han mår så jag kanske i och för sig inte funderat allt för mycket på mig och min kropp men jag är så glad över att återhämtningen går bra, jag känner mig verkligen som vanligt igen, lite svagare kanske men stärka upp magen tex får jag göra framöver. Jag känner i alla fall sån stark connection till min kropp och tro mig, den kropp du föder ditt barn med är inte den kropp du har i vanliga fall. Under dom 9 månader som gravid förbereder din kropp dig för att föda och ger dig allt du behöver inför den dagen, jag skulle aldrig kunna förstå hur jag skulle kunna föda ett barn idag, det känns omöjligt men under graviditeten så förändras så himla mycket så att jag kände i princip att jag lånade en kropp under tiden jag var gravid och när jag födde och att jag nu fått tillbaka min egen igen. Så coolt!

Jag vill bara tala om det att ta återhämtningen på allvar och VILA <3 Ta hjälp i början och stressa inte ut på barnvagnspromenader förrän du känner att du klarar det. Jag gick på min första promenad efter 3 veckor och det är ju nu i efterhand inte alls långt efter men där och då kändes det så, det är så tråkigt att ligga i sängen bara… Men, då och då det enda rätta. Lyssna på kroppen och våga lita på kroppen, den är fantastisk.

Om jag var nervös när vi skulle flyga hem med Frans 3,5 vecka gammal till Sverige från Usa? Oh ja. Jag trodde inte jag var så spänd som jag faktiskt var, jag tror jag ignorerade det och försökte bara se det positivt. Jag försökte intala mig med att ”om Frans gråter hela vägen så är det så, han är bara en bebis, folk får titta”

Så, med 15 bagage totalt varav vi flög hem med 11 (familj tog hem väskor innan) så kom vi till flygplatsen med Frans. Han hängde på mig i en babybjörn när vi kom till Buffalos flygplats, vi checkade in alla våra bagage förutom vagn som vi checkade in vid gaten för att kunna få använda den när vi mellanlandade.

Första flighten mellan Buffalo – Chicago, denna resan tog ca 1,5 h och gick som en dans. Frans fick en kompis som var ett par månader äldre och jag ammade honom när vi lyfte och det gick fint. Vi hade fått massa tips om att antingen låta han ha napp eller ammas vid lyft och landning för att undvika lock i öronen, på uppvägen ammade jag som sagt men på nedvägen så ville han varken äta eller ta napp men verkade inte märka något lufttryck alls. Han var jättenöjd!

I Chicago mellanlandade vi, detta är ju typ världens största flygplats så jag var glad att vi hade vagnen här. Vi rullade iväg till tåget som man behövde ta till den terminal vi skulle flyga till Sverige från och allt gick smidigt. När vi klev på det långa flyget som var ett nattflyg blev vi direkt vänner med flygvärdinnorna som var så förtjusta i Frans, dom sa att dom aldrig sett en så liten bebis flyga. Det gjorde mig nog ännu mer stressad! Innan vi skulle lyfta så började Frans skrika som en galning, han har aldrig skrikit på det sättet tidigare och jag försökte med allt. Här berättade flygvärdinnorna att Frans behövde sitta fast vid lyft och landning, jag fick något litet bälte som skulle sitta fast i mitt bälte och så ville dom att han skulle sitta i mitt knä med ryggen mot min mage pga säkerhetsskäl, här förklarade jag att han absolut inte kunde sitta. Jag blev sjukt stressad, jag ville så gärna amma honom när vi skulle lyfta. I och med att dom inte tillät mig det så ammade jag honom massor innan det var dags att lyfta. Efter att jag slutat amma och försökt spänna fast honom i mig och försökt hålla upp honom och hans lilla huvud skrek han så han knappt fick luft, han verkade så stressad. Jag såg hur folk omkring oss stirrade, vred på sig och förmodligen tänkte att deras flygresa skulle bli en ren katastrof. Precis när vi skulle lyfta la Frans världens spya på mig och honom och jag insåg att jag nog varit lite stressad och matat honom för mycket…

Efter det däckade han och sov hela vägen med några matstopp. Han låg på mitt bröst hela resan med någon paus hos pappa medan jag smet på toa. Flygvärdinnorna tyckte jag hade varit så lugn och duktig med honom men jag berättade att jag hade ren panik innan vi lyfte… Fy. Men, tack och lov så gick resan superbra, så fort han kräkts så var han så trött och gosig och han bara gnydde lite och rörde på huvudet när han ville äta under resans gång. Så himla mysig flygresa! <3 Lilla skrutten.

Bra jobbat Frasse, 3,5 vecka gammal! Jag kan tala om att jag och J pustade ut och high fivade när vi landade i Stockholm. We made it! Och – alla bagagen har vi nu. 3 saknades när vi landade men dom fick vi tillbaka dagen efter. Så en lyckad resa hem och nu planerar vi inte att flyga på ett tag!

Igår var vi och käkade lunch på Organic, Frans sover alltid när vi äter för tillfället, han sover i och för sig mest hela tiden. När han är vaken dock så är han klarvaken och ser så nyfiken ut med sina stora ögon!

Efter att vi ätit skulle vi och ta passfoto till den här krabaten. Första omgången gick sådär, han vägrade vakna.. Så, vi åkte hem, bytte blöja, ammade och så var han såhär vaken i bilen.

Yes tänkte vi men så somnade han igen.. Vi var lite nervösa över hur det skulle gå.

Men gubben som jobbade på posten som vi träffat förut (eller jag, jag är ju där jämt) tog oss som sista kund och så berättade han att detta var den yngsta bebisen han haft på kontoret som skulle få ett pass. Eftersom han inte kan sitta själv och det behövde vara vit bakgrund fick han ligga i en liten låda och YES! Han tittade upp så vi lyckades få en bild. Woho! Ett steg närmre Sverige. Vi längtar tills vi ska hem! <3

Och såhär ser vår morgon ut idag. En nöjd bebis och en nöjd mamma <3