First time by myself, it’s just me and my thoughts in bed..

Alltså.. När jag ligger här på sängen, John Mayer strömmar ur högtalarna och solen lyser in vår ljusa lägenhet så känns det plötsligt som mina tankar är tillbaka i Buffalo, i vår ljusa lägenhet i Buffalo, har tiden snabbspolats sedan dess? En massa känslor fyller min kropp, glädje, tacksamhet men också funderingar. Hur fort har tiden gått? Vad har hänt? Senast jag låg såhär med datorn i sängen var när jag var gravid och jag hade all tid i världen till att fundera, känna, drömma, vila. Pang känns det som att det sa och så var Frans här. Vår son?! Det är helt otroligt, även fast man är gravid i 9 månader så är det för stort att ta in att man ska få ett barn.

Jag har inte hunnit pausa, stanna upp, känna, reflektera och bara ha en stund för mig själv och nu när jag har det så känner jag verkligen vilken stor förändring det är. Mitt liv kommer aldrig se ut som det gjorde innan igen, jag kommer alltid ha en egen liten familj, jag kommer alltid ha en annan person som sätts före mig, som är viktigare än allt annat. STORT. Det känns stort och så sjukt mäktigt. Jag fick sådan enorm energi när Frans kom och livet har gått i ett.

Nu när jag ligger här så vill jag nästan gråta när jag skruvar tillbaka tiden 164 dagar och vi låg på sjukhuset i Buffalo och jag tillsammans med Jacob och Frans kämpade, gick igenom det tuffaste men mest fantastiska jag varit med om. Minuten då allt förändras. Jag skulle kunna betala vad som helst för att få upp Frans på bröstet igen för första gången. Så obeskrivligt!

Ibland behöver vi alla oavsett var vi är i livet, stanna upp, ta ett steg tillbaka och känna efter lite, inte tänka utan bara känna.. När jag gör det just nu känner jag sådan stolthet, bra jobbat J, vilket team vi är! Vad bra vi gjort detta <3 Som vi stöttar varandra och trots att vi ägnar all vår vakna tid till att prata, tänka, krama, leka och pussa på Frans så skrattar vi fortfarande så vi gråter tillsammans i soffan när han har somnat. Kunde inte önska mig något mer i livet än det jag har just nu. Vid den här tiden på året brukar vi åka tillbaka till Usa, i år stannar vi i Sverige och det är sådan enorm trygghet, jag har nog inte känt sådan här trygghet på över 10 år. Vilken känsla! VI ÄR HEMMA <3

Nu ska jag mysa på här i min ensamhet. Tack förresten för att ni hänger kvar, jag har ju inte uppdaterat lika mycket. Tiden har liksom inte räckt till men det kommer inte vara förevigt, det gör inget. Denna tiden ska också passera – så gör det bästa utav den. Vi har ALLTID två val, antingen väljer vi med rädsla eller med kärlek och tro mig med det sistnämnda blir allt så mycket roligare, härligare, gladare och finare. Alltid två val, glöm inte det. Alla dina val du någonsin har tagit dig dit du är idag och allt börjar med en tanke så var försiktig med vad du tänker ibland.. öva din hjärna på att tänka positivt, det ger dig ett positivt liv.

Jag är i alla fall glad att jag tänkte att jag ville ”kolla läget” med Jacob den där vinterdagen 2015, där förändrades allt och jag skulle inte vilja vara någon annanstans än där jag är just nu. Vill du det? Trivs du inte alls med ditt liv? Gör då något åt det, livet är till för att levas fullt ut <3 Spara inte på något. Lev och våga känn efter! Vi har alltid alla svar inom oss ibland lever vi bara i förnekelse, vi vet alltid vad vi egentligen vill och vad som känns bra men ibland funderar vi för mycket för att ignorera vad vi egentligen vill och känner. Jag har varit där själv, många gånger och hamnar där ibland fortfarande.

Här är två bilder från vårt första år tillsammans, här hade jag flyttat med till New Jersey, en ren och skär chansning i fall det skulle funka eller inte men vi vågade chansa och det är vi glada för. Vi vågade lyssna på vad som kändes bra och inte vad vi ”borde” göra.

New Jersey och NY kommer alltid ha en så speciell plats <3

 

1 reaktion på “First time by myself, it’s just me and my thoughts in bed..”

  • Josefine skriver:

    Åh så fint skrivet! Just nu ligger min älskade son på mitt bröst och sover, och jag tänker tillbaka på den dagen för två månader sen som allt förändrades. Jag hat nog inte heller haft någon tid att riktigt reflektera över vad egentligen som har hänt, just nu är det nästan för mycket för mig att förstå att jag får sitta på första parkett och se denne lille kille växa upp och bli sin egen person. Det är så stort. ❤️
    PS. Jag bor i Hoboken, världens bästa lilla stad!

Lämna ett svar till Josefine Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.